Jen.

Vissa dagar, så svänger det mycket i skallen.
Och ibland så inser man helt plötsligt att man faktiskt är lite ledsen.
Inte över nått speciellt. Man bara känner sig sådär allmänt ledsen.
Sådär "jag vill nog helst av allt gråta en skväll" ledsen.

Men helt utan anledning.

Så kände jag igår.
Och tydligen nu.

Igår kom det helt plötsligt när jag stod nere i hagen och klappade på chanelle.

Och nu kom det helt plötsligt när jag sitter och lyssnar på en fin låt på datorn...

Jag fattar inte.


och nu då, när låtlistan spelas vidare, så kom jag att tänka på hur lätt det är att känna igen sig i så många låtar. Såklart alla dessa låtar om kärlek, olycklig kärlek osv. Det är fruktansvärt lätt att reflektera till sig själv. Och det är väl det som gör det så förbannat jobbigt. Inte nog med att det känns som att det är om mitt liv hon sjunger just nu. Utan även då så kommer jag på att tänka på alla "våra" låtar. För jovisst, det blir ju så att vissa låtar har man vissa minnen till. Och vissa saker sitter fast nå så fruktansvärt hårt i hjärtat. Och helt ärligt, jag tror aldrig att det kommer att försvinna. Och det gör mig både glad och ledsen. Men som sagt, just nu, mest ledsen..

För det är stunder som nu, när jag sitter här själv, och bara sitter. Det här som jag kallar dötid i mitt liv. Det är då man börjar tänka. Såklart tänka på "hur det kunde ha varit om...". Och man ältar, ältar, ältar och ältar. Om och om igen. Jag reflekterar, plockar isär och funderar. Va fan?

Seems like just yesterday, you were a part of me
I used to stand so tall, I used to be so strong
Your arms around me tight, everything it felt so right
Unbreakable, like nothing could go wrong

Now I can't breathe, no I can't sleep
I’m barely hanging on

Here I am, once again
I’m torn into pieces, can't deny it, can't pretend
Just thought you were the one
Broken up, deep inside
But you won't get to see the tears I cry
Behind these hazel eyes

I told you everything, opened up and let you in
You made me feel alright, for once in my life
Now all that’s left of me is what I pretend to be
So together, but so broken up inside 

Swallow me, then spit me out
For hating you, I blame myself
Seeing you, it kills me now
No, I don’t cry on the outside anymore
Anymore