Jen.

det tänker jag nog aldig göra mer.
vänta.
jo såklart. vänta i allmänhet.
men att vänta på någon.
det är det färdigt med.

jag saknar travet.
fruktansvärt mycket.
jag saknar italien.
förbannat mycket.
italien..
shit vad kul det var.
helt galet.
aaaawwiiiiie.
vilken underbar tid.
barncykeln..
vinet.
maten.
hästarna.
människorna..
fyllan..
dikeskörningen.
asgarvet.

jag måste tillbaka.
jag hade vart där nu.
om jag inte hade haft Alida.
och självklart lillan.
men om jag inte hade haft Alida så hade jag ju inte haft Lillan..
Jag ångrar inget..
Men jag saknar det jag inte fick.

Jag orkar inte tänka "tänk om" längre.
Jag blir bara ledsen.
Försöka intala sig något som inte är på riktigt.
Till slut så tror man ju på det.
Och då är det illa.
Jag är så duktig på att lura mig själv.
Jag måste sluta med det.
Jag ska ändra på nått.
Jag ska bli lite gladare, lite piggare och lite mera Jenny igen.
Det kommer nog med solen..

Men vänta, det tänker jag då fan inte göra.
Sitter jag här och säger, när jag vet att jag visst kommer att göra det.
Jag skulle nog kunna vänta tills jag dör.
Man går som in i någon slags trans.
Man bara, "jaha". och så är det så.
Sen sitter man där och väntar.
Och väntar-
och väntar-
till slut så vet man inte vem eller vad eller varför man väntar.
Man har som vant sig.
Glömt bort livet som är på riktigt.
Man lever i nått annat.
Och väntar.
Tills man en dag kommer på att det finns inget kvar.
Det är ingen ide att vänta.
För det kommer inget.
Och då blir man ledsen. Och deprimerad.
För att man då inser att man har suttit och väntat på ingenting.
"Ingenting" kan verkligen spela en så stor roll i ens liv.
Man har inbillat sig att det där "ingenting" är det man inte kan leva utan,
och när "ingenting" äntligen kommer. Ja då ska allt bli bra.
Men "ingenting" finns inte.
Och man känner sig lurad.
Blåögd.
Korkad.
Dum.
Ensam.
Helt ensam.