Jen.

Får man nånsin vara det?
Tydligen inte. Alltid ska det vara nått.

Fick då tex. igår reda på, av att jag läste i mikaelas blogg, att hon inte vill bo kvar.
jahapp? Det är klart jag bli ledsen över att hon inte trivs och inte är glad.
Men jag blir absolut inte arg av att hon känner så. Det är väl inge fel med det?
Men, jag blir dock jävligt förbannad och irriterad på att jag fick reda på det genom att läsa det i bloggen!
WTF?
Och när jag själv frågar henne via sms, så får jag reda på att hon har funderat på det ett par veckor.
WTF?
Saker och ting blir ju liiiite lättare om man pratar med varandra.
Oavsett om man tycker det är jobbigt eller ej.
Jag kan förstå att man kanske inte vill prata om vissa saker.
Men nu gäller det inte någon liten skitsak.
Nu gäller det vårat boende.
Och då tycker jag, som dom vännerna vi är, att hon borde ha sagt nått.
Och så undrar jag då, hur länge hade hon väntat med att säga nått om jag själv inte hade frågat?

Så. Det senaste dygnet har varit rent utsagt skit för mig. Jag mår riktigt dåligt och jag är riktigt ledsen och jag har lite smått panik för hur jag ska lösa detta.
Så, kan man säga, sambo sökes?

Men, på nått sätt ska det lösa sig. Hade jag haft råd hade jag bott där själv. Jag gillar det där huset. Det kanske inte är optimalt på alla sätt o vis. Men det är mysigt. Och jag gillar det.

Men hur fan ska jag lösa det här då?
Och eftersom det är så jobbigt att prata om, så vet jag ju inte riktigt vad hon tänker. När var hur? Jag känner mig lite ja. jag vet inte. tom? igen, det har varit mycket som är tomt den senaste tiden.

Jag hoppas verkligen inte att vi kommer att gå helt skiljda vägar. Men det beror väl på lite hur det här urartar sig. Som hon själv sa.. tekniskt sett så står hon ju inte på kontraktet, men jag vet att hon inte skulle dra... Men jag vet inte hur jag ska göra..

Till och med träningen gick bajs idag. Allt kändes bara meningslöst. Tänkte på allt annat än Werner. Även om Hanna tyckte att han var jätte fin. Så kunde jag inte sluta tänka på allt annat skit som är. Vilket resulterade i att när han råkade slå om till korsgalopp rann allt över och jag satt o storbölade i 15 min.. Lyckat. nooot.

Och när allt verkligen nu är som värst. Så tänker jag på en viss person. Och tankarna hamnar lite för lätt i "tänk om" banorna. För, tänk om det hade blivit som det var påväg att bli. Tänk vad glad jag hade varit. Vad enkelt det hade varit. Och vad underbart det hade varit.

men. så kan jag ju inte tänka. för det är ju inte säkert att det skulle vara så ändå. men jag tror det. Jag hade gärna haft det så. men nu är det inte så, och kommer väl antagligen inte att bli så. men men.

och sen då. om man byter ut den där "en viss person" till en annan just nu. så håller jag också på att få tupp juck. Är det jag som är aldelsed för överkänslig? Är det för mycket begärt att man vill att personen i fråga ska höra av sig, när han själv säger att han ska göra det? Och att jag då får lite smärre panikångest pga. tidigare händelser i mitt sk. liv... Är visserligen mitt eget fel, men ja. Va fan ska jag göra? Jag blir orolig när han inte hör av sig. Jag målar upp dom absolut sjukaste scener i mitt huvud. Allt från att han har typ dött eller att han sitter o garvar åt att han vet att jag mår dåligt och samtidigt ligger med inte fan vet jag, nån jävla kasslerfitta från 360. Ja, lite paranoid är jag nog allt. Men, snart har du sett alla mina dåliga sidor. Kanske är dags för dom bra snart?