Jen.

Igen!
Regn, regn, regn.
Fan vad arg jag blir.
ALLA mina planer gick åt helvete när det började regna.
Mitt humör gick åt helvete när det började regna.
Allt gick åt helvete när det började regna.

Igen och igen.
Att man aldrig lär sig.
Det finns ingen jävla glädje när det regnar.
Man låtsas.
Man måste låtsas.
Man ska låtsas.
Om så inte för sin egen skull, men även för andras.
Det är mycket roligare att titta på nån som ser glad ut.
SER GLAD UT.
även om man inte är det.
annars så kan man ju gå runt o vara förbannad.
JAg är det idag.
Jag är förbannad på mycket.
Jag är nog mest förbannad på regnet.
För regnet kan jag inte skylla på nån.
Men sen börjar jag då även bli förbannad på folk.
På människor.
Som jag tycker om.
Mycket. Många. Massor.
Människor som jag tycker om, kan jag göra allt för.
Och det är jobbigt. När man hellre ser till att nångon annan mår bra före en själv.
Det är dåligt för mig. Men bra för andra.
Som du till exempel.
Du vill både ha o äta kakan.
Nu när du äntligen har insett att kakan är helt jävla puts väck.
Då skiter du i allt.
Då finns man inte mer.
Men du behöver kanske tid.
Jag är på ett sätt dålig på att ge tid.
När man inte har kontakt.
Jag kan däremot vänta.
Jätte läänge.
För länge...

Och sen så har vi dig igen.
Som aldrig, inte på väldigt länte, kommer att försvinna ur mitt huvud.
Du sitter kvar där inne.
För jag känner inte att jag måste slänga iväg dig.
Jag kan inte, jag vill inte.
Jag blir orolig när du inte mår bra.
För du betyder mycket.
Och när det handlar om saker som man inte kan göra nått åt,
och du bara rycker på axlarna och säger - så är det.
Då blir jag ledsen.
Det kankse inte går att göra nått åt saken.
Men jag tror att jag är en sån som i alla fall skulle försöka.
Men det är upp till dig. Inte mig.
Men jag bryr mig, jag bryr mig om dig. Massor. Fortfarande.

Och nu tror du säkert att jag har syftat på "honom" i nått av allt det här.
Men så är inte fallet. För "honom" är passe. Faktiskt.
Jag trodde det inte. Att det skulle gå.
Men det har det.
Det är som borta.
Eller lite mera utbytt kanske.
Det känns så avlägset.
Så långt bort.
Så länge sen.
Visst, jag saknar "honom".
Eller jag saknar det vi hade innan allt.
Det var kul, enkelt och.. tja. väldigt behövligt.


Jag hatar regnet. Eller inte regnet i sig.
Jag hatar att det förstör mina planer.
Jag hatar att folk behandlar sina hästar som människor.
Som barn.
Vafan, REGN. Dom dör inte!
Det är vatten i droppform.
Massa droppar.
Det blåser inte.
Det är inte kallt.
Dom dör inte.
Jag vägrar ta in mina hästar som går ute.
Jag gör det bara inte.