Jen.

så har jag aldrig varit en sån människa som har behövt eller velat haft "någon" i mitt liv.
just för att man kan ju faktistk bli sårad. 
men.
det är verkligen nu efter att jag blev det, sårad, som jag (hur det nu kan komma sig) känner att jag
"behöver" någon i mitt liv.
jag säger inte att jag vill gifta mig och skaffa 127 ungar.
men. någon att kanske bry sig lite om.
lite mer än vad man brukar.
eller va fan?
ja. så kan det va.

jag har aldrig heller sett mig själv som en svartsjukt person.
men.
på sistone.
jag blir fan rädd för mig själv.
jag skulle ALDRIG våga vara otrogen mot mig.
läskigt.
ibland finns det inga gränser.
på det stället var jag ofta förut.
där inga gränser fanns.
dvs, i min skalle.

är inte där så ofta längre.
är otroligt mycket lugnare nu.
både trist och kul.
skönt.
men ändå.
lite dött.

jag menar. jag har gjort dom mest sjuka saker som man kan tänka sig.
det är fan inte normalt..
jag tänkter inte ens nämna det.
men.
det finns en lista..
på allt.
som hände.
på och utanför berga.
den är arkiverad.
och ska förbli det.
tills jag dör.
då ska den listan finnas inramad.
på min kista.