Jen.

när jag låg där på ks i söndags kväll, brevid inga-lill, så var det som lite ensamt.
för inga lill fick nämligen reda på att hon skulle bli kvar på sjukan några dagar till.
och då ville hon ringa sin man.
som hon hade vart gift med sjuukt länge.
men som hon inte kunde ringa till själv, för hon hörde inte nått i telefonen.
jag ville också ha någon som jag kunde ringa till.
just då så ville jag också säga att jag hade någon att ringa till.
någon som var kär i mig.
som var orolig för mig.
som saknade mig.
men, nä.

jag låg där och hade ont som fan.

självklart fick jag besök. underbart besök!
Sara o fredrik, ni är helt jävla underbara!
och såklart mamma och ingemar.
men.
det är det där "men" -et som jag saknar.
tänk vad lätt allt hade KUNNAT vara.
men icke.
nu vet jag inte ens själv riktigt vem jag syftar på.
jag vet inte ens själv längre vem jag tänker på.
för allt verkar ändå bara vara skit just nu.
inte ens jag själv kan få vara hel.
allt är trasigt.
jag vill inte det nå mer..