Jen.

kroppen får vila, men hjärnan går på högvarv.
jag har aldeles för mycket tid att tänka. ALDELES FÖR MYCKET TID!
Från morgon till kväll går jag o funderar, eller mest sitter/ligger.
Man ber om ett svar, men inte ens det kan man få?

jag undrar vem som är mest puckad..
jag som inte bara kan be honom att dra åt helvete?
eller han som varken svarar, hör av sig, eller tycker något.

Jag vet att han skulle be mig dra åt helvete om han ville det.
Han får gärna göra det, för då säger han ju i alla fall nått.
Men att bara vara tyst. Att inte säga nått. Det är värre.

Det var även han som tyckte att , hm, ja, han som fanns innan, var dum i huvudet.
Att "han" förstörde mig. Men han gör ju precis samma jävla sak.
Och jag tillåter det.

För något år sen släppte jag aldrig in något i mitt liv. Inte känslomässigt.
Och faktiskt så önskar jag lite grann att jag inte hade gjort det.
För då hade jag inte haft nått att sakna.
För att gå runt och sakna något hela tiden gör att man inte känner sig hel.
Och det är förjävla jobbigt.
Så, förut ville jag inte ha det.
Nu kan jag inte få det.
Fan vad less jag blir.

Man brukar ju kunna säga att man i alla fall har hälsan.
Men inte ens det kan jag få ha..

Fan ta dig.