En bussresa..
Det sitter en tjej brevid mig.
Hon är väl typ i min ålder.
Hon läser en tidning.
Och jag kan inte låta bli
att tjuvläsa med henne.
På andra sidan "gången" i bussen,
sitter en kille.
Han lägger pasians på sin I-pod.
Och jag kan inte låta bli
att tänka på vilka drag jag skulle göra.
Det sitter en kvinna med sin son,
där vart barnvagnarna "åker".
Hon verkar inte må bra.
Hon sitter och gnäller över nått.
Hon tar av sig sin ena sko,
och förklarar för sin son.
Jag vet inte vad hon säger.
Men han ser måttligt road ut.
Stackarn.
Jag misstänker att hon har släpat med
honom till IKEA.
För dom släpar på påsar med ikea innehåll.
Och hon masserar sin fot.
Sin äckliga fot.
Helt offentligt.
På bussen.
Men jag har stängt av.
Jag åker bara buss.
Jag hör bara musiken från min Mp3
Och jag kan säga.
att dom stunderna.
När man stänger allt ute.
Dom stunderna,
är helt underbara.
Jag kopplade bort så mycket,
att jag föll av stolen
när bussen svängde lite skarpt.
(med tanke på mina icke allt för långa ben,
så når jag inte ner till golvet så bra)
Men det gick bra.
Jag skrattade högt för mig själv.
Som jag ofta gör.
Det var bussbyte i Ekerö Centrum.
Och då kom det en pojke och satte sig brevid mig.
Han satt och läste gamla sms.
Och jag kunde inte låta bli
att också läsa hans sms.
vad är det med mig?
Jag läser ofta i andras tidningar.
Inte så att dom märker det.
Jag är faktiskt diskret.
Men jag läser med dom,
och jag kan till och med sitta och lösa korsord
eller Soduko med nån.
När någon sitter brevid eller mitt emot mig.
Helt sjukt.
Men jag gör det.
Jag lyssnar på andras konversationer.
Jag skapar egna åsikter om dom.
i dom.
Jag tänker.
Jag dömer.
Jag funderar.
Och oftast, så tycker jag till.
Men bara för mig själv.
I mina tankar.
Och till slut.
Så skrattar jag åt mig själv.
Inte alltid högt.
men jag ler i alla fall så att det syns.
En Fråga Om Perspektiv.....
Allt är en fråga om perspektiv.Vem som är lycklig, vem som är olycklig. Allt sånt där är en fråga om var man står.
Vi är alla Francesco Totti; en blandning av Svenska Akademin och Lill Babs.Vi är både revy och Dödsdansen. På samma gång. Vi är både pop och opera. Vi sjunger falskt. Det är hela grejen. Vi står vid stupet varje morgon och har blicken vid horisonten medan vi tar klivet.
Vi har så oändligt mycker mer som förenar än som skiljer oss åt. Ändå slår vi vakt och särodlar det som skiljer oss åt. Därför kommer vi ohjälpligt ifrån varandra.
Exakt allt är en fråga om perspektiv. Vem som är uppe och vem som är nere. Vem som är på väg upp och vem som är på väg ner. Vem odlar sin lycka bäst? Vem är mest rädd när sista ljuset brunnit ut? Vem somnar tryggast om natten?
Allt är en fråga om perspektiv. Också svaghet och utanförskap. Vem står utanför och tittar in? Vem ser och vem blir sedd på? Ett enda fingerknäpp och du är en av dem du vägrar se åt. Det är därför vi behöver varandra. Det är därför vi måste värna om de som är svagast i den här världen. Ingenting skiljer någon åt, från någonting. Vi har låga trösklar. Det krävs inte mycket för att vi ska svämmas över.
