Jen.

Jag vill se vem fan jag är.
Hur jag är.
Ibland har jag fan ingen aning om vem jag är.
Men det är sant.
Ibland vet jag inte vad jag håller på med.
Det känns som om det jag ser genom mina ögon bara är en film.
Jag kan inte förstå att det är mitt liv.
Mina beslut.
Jag kan inte förstå att det är mina tankar som jag hör.

hur kommer det sig?

Det är intressant hur alla ser saker på olika sätt.
Smärta. Det kan inte jämföras mellan individer.

Inte heller tankar, åsikter eller beslut.

Allt är lixom upp till var och en.
Och ingen kan jämföra sig med någon.
Helt sjukt trist.
Jag vill ha en till mig.
En exakt likadan mig.

Va fan har jag käkat som tänker såhär??


Och ja. Det står om dig i min blogg.
Inte rakt ut, inte så att någon kan anta att det är du.
Och det är ingen som kan förstå vad jag menar nu.
Men om du känner dig träffad, så är det väl om dig jag skriver.
Eller hur?
Det kunde ha varit det i alla fall.

Och jag vet att du vet att det är dig jag menar.

Och jag är glad när du är i närheten. Hela tiden.
Och jag tittar, för jag kan inte tro att det är sant på nå sätt.
Och jag vill inte somna när du är här.
För jag vet att du åker nästa gång du öppnar ögonen.
Det är därför jag vaknar ibland mitt i natten,
för att se att du verkligen ligger kvar.
Och det gör du, ett tag till i alla fall.
Och jag erkänner, ja, jag tycker om dig. Massor.
Även fastän jag inte vill. Så gör jag det.
Och du förstår säkert varför jag inte vill det.
Och om du inte förstår det, så får du väl fråga.
Såfort du inte är här, så saknar jag dig.
Typ, helatiden.
Och du finns i mina tankar, typ hela tiden.
Och det finns inget jag kan göra åt saken.
Men om du säger att det löser sig,
så gör det väl det.
För jag vet inte, och jag förstår inte hur, och när...
Hur ska du fixa det här?

Och jag kan inte hantera fina, gulliga kommentarer.
Jag vet inte vad jag ska säga. Så jag skrattar.
För jag vet inte hur jag ska bete mig.
Jag kan aldrig säga något fint tillbaka.
Jag är sämst på det. verkligen.
Det går inte.
Så jag skrattar. Och säger att jag hatar det.
Men jag vet inte om jag gör det.
Lite gör jag nog det, men inte så mycket som jag säger.

Det enda jag vet, är att jag alltid är glad när jag är med dig.
Och det kan ingen ändra på. oavsett.

Och ja, en sak till. Jag kan vakna upp och tro att jag har ledsnat.
Och jag blir skiträdd då. verkligen.
Och sen blir jag lugn. när jag tänker på dig.
På hur glad jag är. Så jag kommer nog inte tröttna än på ett tag.
Och det är jag riktigt imponerad av.
För jag är ju trotts allt Jen.

Nä, nu får det vara nog. Jag behöver en till cider nu...
Annars börjar jag väl gråta eller nå...

-Sup bort problemen, eller lägg dom på hyllan ett tag i alla fall-