Jen.

Jag får skriva om det lite pö om pö...När jag orkar.

Just nu vill jag bara slå dig allt vad jag har. Så du får känna lite av den smärtan som jag känner.
Men den fysiska smärtan är inte jämförbar med den psykiska. Om du bara visste...
Ena sekunden saknar jag dig, så jag tror att jag ska kräkas...
vilket jag inte bara tror längre. jag har märkt att man till och med gör det...
Nästa sekund tycker jag verkligen att du inte förtjänar mig. Vilket du kanske inte gör?
Inte när du har betett dig som ett svin, vilket jag verkligen ärlig kan säga att du har gjort.
mot mig, ja i alla fall den senaste månaden..
men mot någon annan, aldeles för lån tid för att du ska kunna gå oberörd ur det här.. om men ser på framtiden..
Du tror väl inte att du kommer kunna fortsätta med det gamla vanliga som om ingenting har hänt?
Eller? tänker du skita i och berätta för henne vad du har gjort? Hur du har levt?
För det skulle väl vara det enklaste? För dig? Att bara glömma allt.
Att gå och lägga dig där brevid utan något dåligt samvete, eller syndiga tankar...


Men det som är absolut märkligast, är hur du kan säga att vi ska vara vänner.
som om ingenting har hänt. Bara klippa bort precis alla känslor. Och bara vara vänner.
Du säger att du tror att du kan det?


fy fan vad länge jag har väntat på dig.
Det här har verkligen varit ditt spel, dina spelregler.
Jag har bara varit en bricka i DITT spel. När du kan, när du har tid och när du känner för det.
Nu när jag verkligen tänker efter, så har det faktiskt varit så.
Jag har ljugit, bytt och valt bort saker och människor, för att det ska kunna gå..
Fy fan vilket svin jag är.
Fy fan vilket svin du har gjort mig till.
Och ändå, ändå, så kan jag inte tycka illa om dig.
För du, du är den underbaraste personen jag träffat.
Och jag har gjort, jag gör, och jag kommer att göra, allt för dig.
Oavsett vad du gör mot mig.
Och det vet du.

Jag trodde på vart enda ord du sa till mig.
Om allt. Om ditt, mitt, ja till och med vårat liv.
Jag väntade, och väntade, och väntade.
Jag pressade inte, jag tjatade inte, jag ställde inga krav.
Allt var enligt dina regler.
Och jag följde dom.
till punkt och pricka..
hela tiden
Men det räckte tydligen inte.
Och allt det du sagt, allt det jag trodde på, det tog du tillbaka.
Och jag har nog aldrig känt mig så dum.
Så värdelös.
Så maktlös.
Så otroligt lurad.
Så fruktansvärt ensam...